Jag blev anmäld till soc pga min blogg
hej där.
Jag tänkte jag skulle dela med mig utav en personlig erfarenhet. Som tyvärr inte var så rolig. Men som jag hoppas kan ge nån annan nytta att jag delar med mig av.
Jag har bloggat sen 2007. Alltid skrivit ärligt. Aldrig varit så förtjust i att skriva och läsa bloggar där allt är guld och gröna skogar varje dag. Utan jag ville skildra livet, som livet är. Visst ibland har jag ju censurerat. Allt kan man inte skriva, med hänsyn till andra osv. Men oftast har jag vart ärlig. Både i sorg och glädje.
Framförallt för att jag velat kunna gå tillbaka och se att även om det var jobbigt då, så är det bra nu. Och även tvärtom kunnat gå tillbaka och få energi från gamla glädjeämnen när allt varit tungt.
I juni i år, fick jag se bloggandets baksida, när man bloggar ärligt och utan att glorifiera.
Plötsligt en dag ringde de från socialen. Vi hade fått en anonym anmälan på missvård av våran äldsta. Allt baserat på inlägg ifrån min blogg. Inlägg som tagna ur sitt sammanhang kunde låta värre än de var. Och där allt egentligen var en enorm feltolkning av den läsaren.
Men vad gör det? Vi blev ändå kallade till soc och fick sitta där och berätta om vårt liv. Varför vi hade valt att göra vissa saker och få höra alla anklagelserna ansikte mot ansikte.
Vi blev frikända och det blev ingen utredning. De höll med om att det nog inte var så tung grund att lämna anmälan på.
Men konsekvensen blev ändå att jag som alltid älskat att blogga för att alla kunnat läsa. Och som bland annat bloggade om förlossningsdepression, utan skrupler. Var tvungen att låsa min blogg. Och plötsligt själv styra över vilka som läste. Jag gick från över 100 Läsare om dagen till 10. Om ens det.
Så varför skriver jag detta?
Jag vill absolut inte avskräcka någon från att blogga. Jag vill bara göra uppmärksamt att det kan hända oväntade saker ifrån att man bloggar. Men jag är på det igen. Och denna gång utan namn eller något. Utan helt anonymt, och öppet. Jag vill egentligen låsa upp min vanliga blogg med, men maken är livrädd för att någon vill oss illa och tänker anmäla oss igen. Så jag får låta bli.
Det jag främst lärde mig, var att man ibland är så inne i vad man själv menar när man skriver. Att man glömmer att andra kanske inte är det. Man blir hemmablind. Så numera försöker jag alltid tänka efter, så det inte kan misstolkas.
Ja, det var min (något långa) historia.
Ocensurerat, ärligt och precis som det är. FruJag.blogg.se
Hemskt. :-(
MVH Ylva 
* Bloggen om mitt liv *
Helt galet o surrealistiskt. Var höggravid o hade en liten 1,5 åring hemma. Jag har nog aldrig känt mig så ifrågasatt som förälder. För även om man vet att det inte ligger nån grund för anmälan så mår man ju ändå dåligt av den.
Ocensurerat, ärligt och precis som det är. FruJag.blogg.se
Usch så jobbigt. Det värsta måste vara om du inte vet vem som anmälde dig. Jag förstår om du skulle vilja förklara dig närmare till denna person.
Sorg är kärlek som blivit hemlös
Sorgen är kärlekens pris
Nope vet inte. Har vissa aningar. Men samtidigt så vill man ju inte tro att någon gör nåt sånt. Skrev om allt helt öppet när vi blev frikända. Och kommenterade anklagelserna. Ville visa att vi inte skämdes över det o att vi definitivt inte tyckte det låg sanning bakom.
Ocensurerat, ärligt och precis som det är. FruJag.blogg.se
Vad tråkigt, tyvärr finns det sådana människor! 
Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga
Tråkigt att det kan bli så fel. Men något som jag inte kan låta bli att tänka på är att det ändå var bra att anmälaren brydde sig… Jag menar tänk om det fanns fler såna i dagens samhälle, då kanske färre barn skulle fara illa. Nu menar jag inte att det var rätt att anmäla dig som tar väl hand om dina barn.
Ja det är klart att det är bra när nån anmäler där det är illa. Och även att socialen tar anmälningar på allvar o kollar upp dem. Men i vårt fall var det bara konstigt. För det som anmäldes för var så underliga saker. Såsom att vårt äldsta barn alltid gillat att leka på sitt rum o gjort det 2 timmar ibland på förmiddagen medan jag pluggat, att jag haft förlossnings depp efter första o därför gick i förebyggande samtal inför andra (då var jag tydligen djupt deprimerad. Inte direkt så, men stundtals väldigt orolig över att inte känna kärleken för barnet förns efter en tid som med första). Sen påpekades det att jag vilade för mkt. Att jag hade svår foglossning o för mkt sammandragningar nämndes dock inte.. Massa skumma saker var det. Var som att hon läst typ 3 inlägg som vart negativa o sen baserat sin anmälan på det. För inläggen (jag kunde peka ut exakt vilka det baserades på) var skrivna i april o anm gjordes i juni.. Men men. :) vi har ju på papper att vi är bra föräldrar o det är det inte många som har :D
Ocensurerat, ärligt och precis som det är. FruJag.blogg.se
Jag tänker - kan det ha varit annat som låg bakom anmälan och att anmälan bara är en förevändning för annat. Ren avundsjuka eller liknande.
Sorg är kärlek som blivit hemlös
Sorgen är kärlekens pris
#8 Ingen aning. Kändes inte som välvilja utan mer som "sätta dit mig". Varför man nu vill göra det. Så kanske har du rätt.
Ocensurerat, ärligt och precis som det är. FruJag.blogg.se
Ja man vet aldrig hur en del tänker. Du kanske tog hennes kille / tjej i din ungdom. En del kan vara långsinta.
Sorg är kärlek som blivit hemlös
Sorgen är kärlekens pris
Haha. :) vem vet!
Ocensurerat, ärligt och precis som det är. FruJag.blogg.se
Starta ny diskussion